En systematisk beskrivning av iriska språket, såväl standarden som de viktigaste i litteraturen förekommande dialektala avvikelserna


0. Inledning


Iriska eller irländsk gaeliska (gäliska) är den vanliga benämningen på Irlands officiella språk, ett keltiskt språk som fortfarande talas av ungefär åttio tusen människor som modersmål, därav trettio tusen bosatta i de traditionella irisktalande områdena. Trots att iriskan är ett minoritetsspråk, uppfattas den fortfarande som Irlands egentliga nationalspråk, eftersom det var majoritetsspråket ända fram till adertonhundratalet. Obeaktat den engelska kronans återkommande försök att inskränka eller förbjuda användningen av språket var iriskan länge det starkare språket på Irland. I slaget vid Kinsale (på iriska ''Cionn tSáile'') i slutet av år 1601 besegrades dock de sista adelsmännen på Irland som var villiga att stödja språket finansiellt och politiskt. Sedan dess har engelskan obestridligen varit maktens officiella språk på Irland, vilket med tiden urholkat iriskans position även bland vanligt folk. Att även de irisktalandes politiska ledare och företrädare, främst Daniel O'Connell (Dónall Ó Conaill), katolikernas advokat och förkämpe, var beredda att ge upp iriskan för att hellre uttrycka sig på vad de ansåg vara politikens naturliga språk i Förenade konungariket bidrog sitt till iriskans tillbakagång. Den största förlusten utgjorde dock den stora hungersnöden på 1830-talet, som drabbade de fattiga irisktalande oproportionerligt mycket värre än någon annan samhällsgrupp.

Iriskan har använts till litterära ändamål sedan Irlands kristnande på sjunde århundradet. Det finns dock även äldre språkmonument, såkallade ogham-stenar. Det är obeliskformade gravstenar innehållande korta meddelanden på ett språk besläktat med, men definitivt ålderdomligare än, iriskans äldsta egentliga skriftliga norm. Ogham-iriskan skrevs på ett eget alfabet, som på modern iriska kallas ''an oghamchraobh'', men det anses ha inspirerats av det latinska alfabetet, och varje tecken i ogham-skriften har en entydig motsvarighet i det. Oghamstenar restes kring mitten av det första årtusendet efter Kristi födelse; därefter uppstod den skriftliga forniriskan. Denna standard växte fram i och med att kyrkligt bildade irländare eller iriskkunniga kyrkans män annanstans ifrån började skriva iriska med latinska bokstäver.

Forniriskan liknar modern iriska ungefär lika mycket som latinet påminner om våra dagars franska, varvid man dock bör komma ihåg, att det inte förekommer någon inlåning av ord från forniriska till modern iriska. I stället är det latinet, vikingarnas norröna språk (fornnordiskan), den normandiska franskan och givetvis engelskan som under århundraden lämnat sitt bidrag till det iriska ordförrådet. I forniriskan var det ännu bara fråga om latinska låneord, som vanligen hängde ihop med religiös eller kyrklig lärdom.

Forniriskans tidevarv varade ungefär under åren 700-900. Det som i dagens terminologi kallas medeliriskan (900-1100) var väsentligen ett övergångsskede, som präglades av osäkerhet inför en för talspråket allt mer främmande norm. Hyperkorrektioner och andra avvikelser från den forniriska normen var vanliga. Man kan jämföra förhållandet mellan forniriskan och medeliriskan med dito mellan den klassiska grekiskan och koiné, varvid man dock bör komma ihåg, att det forniriska skriftspråket inte var splittrat i dialekter som det forngrekiska, utan mycket enhetligt.

Även det nya standardspråk som tillkom efter medeliriskan - det som i dag betecknas som Early Modern Irish/''An Nua-Ghaeilge Mhoch'' eller den tidiga nyiriskan - var mycket enhetligt och fritt från regionala skillnader. Visserligen kunde man i dikter använda flera varianter av samma ord - varianter som antagligen i och för sig berodde på regionala uttalsskillnader - men de var inte ett uttryck för diktarens egen regionala tillhörighet, utan behövdes för att uppfylla de för klassisk irisk diktning karakteristiska stränga kraven på rim - främst inrim och vokalrim. Den tidiga nyiriskan utmärkte sig med en viss stilistisk differentiering, ty förutom det poetiska språket - den klassiska nyiriskan i egentlig mening - existerade det en arkaisk stil som vanligen förekom i lärda böcker med historiskt eller biografiskt innehåll, och en ledigare, talspråkligare stil riktad till mindre bildad publik, främst i religiösa skrifter. Denna stil låg antagligen det samtida bildade och överregionala talspråket mycket nära.

Den klassiska, poetiska nyiriskan var inte en medvetet arkaiserande språkform, även om den säkert skilde sig betydligt från talspråket. Den följde sina egna utvecklingstendenser, upptog ord från andra språk och förändrades med tiderna. Efter slaget vid Kinsale försvann dock de adliga mecenater som dittills sponsrat poeterna, och det klassiska skriftspråket började gå under. Den iriska som här och var ännu skrevs, var allt mera uppblandad med lokal dialekt; folkdiktningen tillkom givetvis bara i muntlig form och på dialekt. Gamla manuskript på klassisk iriska samlades och kopierades av individer, ofta av mycket låg börd, som ännu uppskattade den inhemska lärdomen, och några av dem försökte till och med skriva egna texter på språket. Ett välkänt exempel är dagboksförfattaren Amhlaoibh Ó Súilleabháin i Calainn (Callen) i grevskapet Kilkenny (Cill Chainnigh) på 1820-talet.

När iriskan i slutet av nittonhundratalet igen började utvecklas som skriftspråk, försökte man till att börja med rätta sig efter klassiska modeller i grammatik, rättskrivning och ordförråd. Detta visade sig vara en mindre lyckad idé, och snart var det anhängarna av en folklig, med dialektord berikad stil som vann språkkampen. Visserligen var det till att börja med bara Munsteririskan som dög. Detta berodde på att det första skönlitterära verket av större omfång, Peadar Ua Laoghaires (eller Ó Laoghaires) ''Séadna'', var skriven på Munsterdialekt, närmare bestämt på Muskerrydialekt, som ännu talas i Cúil Aodha i västra delen av grevskapet Cork (Corcaigh). Därför har den sydliga dialekten spelat en framträdande roll i det nya iriska skriftspråkets utveckling, och vissa mycket lokala särdrag av Ua Laoghaires dialekt - främst den annorstädes, även i Munster, utdöda prepositionen ''um'' - har upptagits i språkets formala register. Munsterdialektens ställning stärktes vidare av att skolorna använde som läseböcker Peig Sayers' självbiografi ''Peig - Tuairisc a thug Peig Sayers ar imeachtaí a beatha féin'' och Tomás Ó Criomhthains dito ''An tOileánach'' - båda böckerna har författats, eller dikterats, av infödda irisktalande från Kerry och bibehåller även efter standardisering och redigering en lokal, dialektal prägel.

Med tiden ledde Kerrydialektens prestigeställning till motreaktioner bland de som hade annan hemdialekt. Författare från andra landsändor skrev också sina böcker på sitt eget folkmål. Det fanns utpräglat lokala författare med en sturskt provinsiell attityd, med Séamus Ó Grianna i Ulster som paradexempel, men även en sådan modernistiskt inställd, ambitiös och lärd människa som Máirtín Ó Cadhain höll sig till sin Connemaradialekt även i sådana sammanhang där en mera allmän eller standardiserad språkform hade varit av nöden.

Iriskan har en standardform, men dialektala avvikelser från den är så vanliga, att en omfattande grammatik bör ta hänsyn till de viktigaste av dem. Den här grammatiken är avsedd att förbereda studenten att möta de dialektala former som förekommer i iriskspråkig litteratur, även de böcker som oftast erbjuds som rättesnöre för den grammatikaliskt och stilmässigt "bästa" iriskan.

1. Alfabet och uttal


I nedärvda keltiska ord och hemmastadda låneord används följande bokstäver:

A a

Á á

B b

C c

D d

E e

F f

G g

H h

I i

Í í

L l

M m

N n

O o

Ó ó

P p

R r

S s

T t

U u

Ú ú

I nyare engelska låneord används även J, Q, V, W och Z: ''jab'' jobb, ''quinín'' kinin, ''vóta'' röst (i val), ''wigwam'' wigwam, indiantält, ''zú'' djurgård. K behövs inte, i stället används alltid C. Alla bokstäver nämns vanligen vid sitt engelska namn, varvid man dock bör minnas, att namnet på R slutar på ett hörbart [r]-ljus, namnet på A inte är [ei] utan [a:], och namnet på H börjar med ett hörbart [h-]. Alla dessa egendomligheter finns också i irländsk engelska.

I dagens iriska är den akuta accenten det enda diakritiska tecknet. Det kallas vanligen ''síneadh fada'' eller ''síneadh''. Det är åtminstone historiskt sett ett längdtecken, och sålunda heter en bokstav som Á "A fada".
Tidigare skrevs och trycktes iriskan vanligen med det typsnitt som kallas för ''an cló Gaelach'' eller det gaeliska trycket. Det är modellerat efter den form som bokstäverna antog på medeltiden, tydligen under påverkan av karolingiska minuskler. Samma stil ser man i sådana medeltida manuskript som den första latinsk-tyska ordboken ''Abrogans''.